|     Going ons, Porträtt

Jag spontantknäppte bilden på texten sanden. Hade ingen koll på dess betydelse men det var vackert nog för att förevigas. Jag fick den löst översatt till något i stil med ”vägen vi vandrar är lång och krokig”

Det passar. Av så många skäl. Dels det uppenbara – jag & Joline är ute på en resa och den här bloggposten skrivs från ett vräkigt hotell i Bangkok. Det är tidig morgon & Jullan simmar för fullt i poolen medan jag skriver och dricker uselt kaffe som smakar beskt kranvatten – det får duga. Idag är det Kinesiskt nyår & en vansinnesfärd i tuk-tuk genom Bangkoks hårt trafikerade gator är definitivt på agendan. Mot China Town & alla festligheter vi kan tänkas träffa på.

På en mer symbolisk nivå passar texten för de senaste årens krokiga resa. Efter att Joline föddes köpte jag en fotostudio i Örebro. Inte för att jag direkt ville utan för att jag kände at det var ett vuxen & ansvarsfull sak att göra. Jag ville skapa fastare rutiner, med mer stadig inkomst & mindre runtflängande. Mer tid för familjen. Sagt & gjort – familjen flyttade ned från Stockholm.

Tyvärr blev det inte som jag tänkt mej. Tvärtom snarare. Studion var i ett ganska dåligt skick när jag tog över. Och bildspråket Vasa var förknippat med skrek efter uppdatering och förnyelse. Jag kastade mej in och tiden blev min ultimata nemesis. Den räckte aldrig till. Jag räckte inte till. Min föreställning om mer fritid förvandlades till ett berg av administration, utrensningar, städning och annat som höll mej ifrån att göra det jag gör bäst; berättande bildberättelser och personliga, nyfikna porträtt. Jag slutade känna mej som en kreatör. En slav under min egen ambition är en mer en passande beskrivning.

Det är svårt att vara kreativ när man känner sej pressad. Lägg på skuldkänslor över att inte fullt ut räcka till någonstans och den nedåtgående spiralen blir ett faktum. Visst, mitt hårda arbete gav frukt. Jag vände studion. Det gick åt rätt håll, men priset jag betalade kändes för högt. Jag såg knappt min familj. Dagarna var långa & helgerna ständigt uppbokade.

Var jag lycklig?

Inser nu hur relevant den där frågan är. Och att man måste bra avstämning med sej själv om just det så ofta som bara går. Om jag är sönderstressad & olycklig kan jag inte vara en bra förälder, livskamrat eller chef. Att sälja Vasa var det klokaste beslut jag kunnat ta. Samma med den här resan. I 4 veckor har jag bara varit med Joline. Det får markera starten för en nytt vägskäl på en tveklöst lika krokig väg. Men en lyckligare sådan. Där 50% av min vakna tid ska tillägnas lek & umgänge med de jag älskar. Det kommer bli bättre.

Kan föreställa mej att svinballa fashiondesignern Nicki & hennes fantastiska Julian nog har ställt sej samma frågor som jag ställt mej själv. De har i alla fall sålt sitt hem i Bristol & packat väskorna. För att följa sin krokiga väg. Jag hoppas vi möts igen.

thailandsk-skrift-i-sanden

-par-pa-strand-i-thailand

kan-tiang-koh-lanta

kan-tiang-thailand

solnedgang-koh-lanta

vackert-ljus-i-thailand

par-i-vagorna

tatuerad-tjej-i-thailand

solnedgang-i-thailand

strandhundar-pa-koh-lanta

kyss-i-vagorna-thailand

fotograf-lena-larsson

gyllene-ljus-i-thailand

par-omfamnar-varandra-i-thailand

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *