Jag minns min egen graviditet med skräckblandad förtjusning. För mej var det var upplevelsen varken mysig & gullig utan kändes mest som en konstig & ibland lite äcklig resa i min egen kropp. Jag tyckte t.ex. inte om när Joline sparkade eller hade hicka – det kändes som jag hade en dansande trädgårdstomte i magen. Fick dock alltid panik om jag inte kände hennes rörelser på ett par timmar & drack därmed isvatten för jämnan. Man väcker de då, de små liven.

Jag minns att jag gick & väntade på att den där inre glöden skulle infinna sej. Jag har alltid fått höra att gravida kvinnor är det vackraste & och mest stjärnklart lysande väsen som existerar. Jag väntade tålmodigt i 9 månader. Glöden höll sej på behörigt avstånd. Finnar, illamående & flottigt hår hade jag däremot i överflöd. Och humörsvängningar som kunde få den mest utagerande tonåring att verka from som ett lamm.

Jag var också sjukt sen med att ordna med gravidfotografering. Så sen att när det väl kom till krita var jag Australien. En svettig, fradgatuggande, rultande livs levande världsdel.

Det blev ingen gravidfotografering.

Det är det som är grejen. Vänta inte! Man blir hemmablind & efter v32-35 nånstans sväller man 99% av gångerna upp. Till Australien eller Sibirien. Och man känner sej inte lika fin längre.

Ursköna Lina väntade till sent. Har för mej att jag skällde på henne när hon bokade sin gravidfotografering. Visade sej att hon är en sån där tjej med dunderflax som inte sväller upp & liksom bara lyser. Ända in i kaklet.