Skottland. Platsen jag återvänder helst och mest till. Blir alltid löjligt sentimental när jag tänker på landet som var mitt hem i nästan 11 år. Det finaste med Skottland är skottarna – världens mest kanske prestigelösa folk & det är ett klockrent land att resa till & jobba i. Jag älskar ett bröllop i Skottland.

Så har de det där vädret.

Skottarna är stolta över sitt nyckfulla väder. Det är landet som går igenom 4 årstider på en dag. Att det är lynnigt och oförutsägbart ingår i paketet. Skottarnas nationella identitet deluxe. Man drar det korta strået i det mesta men är lika glad för det. Och sen faller regnet. Skottland skulle inte vara Skottland utan det där vädret.

Dagen för Sarah-Jane & Camus majbröllop levde upp till hela myten om Skottland & vädret. Jag lämnade ett soligt & morgonkallt Edinburgh (med sommardäck på hyrbilen såklart) och begav mej över snötäckta berg & isiga vägar söderut mot Innerleithen. Ett par sällsynt elaka hagelskurar gjorde att jag fick stanna ett par gånger efter vägen. När jag nådde Cringletie House nära Engelska gränsen sken solen. Sen regnade det. Igen.

Sarah-Jane är i övrigt ballaste bruden i universum som gillade väderläget, satte på sej gummistövlar och lät urtjusiga klänningen från Justin Alexander skitas ned ordentligt. Bra drag. Tänker att man har betydligt roligare på sitt bröllop om man inte oroar sej för klänningen stup i kvarten.

Man kan sammanfatta det hela med att allt var svinbra. Festen betades av i en Tipi (bara en sån sak) whiskyn flödade, talen var bäst & allt avrundades med härligt vinglig ceilidh (Skottsk folkdans, bland det roligaste man kan göra) innan jag drog mej hemåt framåt småtimmarna. Med regnet smattrandes mot bilrutan.