Kvällsceremonin i Indien var som ett färgsprakande inferno av djur & rytmisk musik som påminde mej om nån slags trance musik. Fast en uråldrig sådan. Monotona trummor, ljud från nåt slags blåsinstrument jag inte kan namnet på och kanske cittra? Allt blandat med de där enstaka stötarna från snäckorna som hängt med sen den något stillsammare dagsceremonin. Trots intensiteten i allt som hände runt omkring mej vågade jag faktiskt stanna och njuta lite. Det här slår kyrkbröllop med hästlängder om man mäter dramatik – har liksom aldrig sett en präst från Svenska kyrkan tända ett bål mitt i vigseln. Det var coolt. Och mystiskt. Och glamoröst och påkostat att man inte trodde det var sant. Jag fick känna på Mala’s kvällssari. Den var sydd i ren guldtråd & måste ha vägt säkert 10-15 kilo. Där ligger kreationerna från Garamaj i lä. Med besked.