Jag har en hel del luddiga minnen från första bröllopet jag någonsin var gäst på, men vissa minnen sitter kristallklart fast i huvudet. Nästan som färgglada vykort.

Minns bestämt att jag äntrade scenen på det mest självklara sättet jag kunde uppbringa.  Med en stencool nick mot bandet – mitt balla bröllopsband, tog jag ett stadigt tag om micken. Drog några snabba,  bestämda andetag och vrålsjöng Blinka lilla Stjärna så bra och innerligt jag bara förmådde. Är det fest så är det.

Ett envist rykte hävdar att jag vid minst ett tillfälle sprang genom lokalen med trosorna runt anklarna. Det var tydligen bråttom att gå på muggen. Detta kan jag dock varken dementera eller bekräfta. Jag minns inte riktigt.

Det har hänt en del i livet sen morbror Bengt gifte sej 1982. Jag har med stor tveksamhet lagt rockstjärneplanerna på hyllan och bytt ut dem mot en besatthet av att berätta en historia i bilder. Jag funkar bättre med bilder. Allt blir sant när jag ser något på ett fotopapper. Tiden stannar. Berättelsen kan inte fly. Finns det på bild har det hänt på riktigt. Den känslan.

Jag kommer för evigt spana efter den där sockerhöga flickan som med ivrig beslutsamhet närmar sej sin egen rockstjärnedröm. Eller farmor som efter kvällens 27:e tal i ordningen tar sej en välförtjänt tupplur. Det udda & oförutsägbara är min motivation och ledsagare. Och er kärlek. Er magi.