Jag har laggat rätt mycket med bloggande, marknadsföring och allt annat som man som bekräftelsetörstande kreatör borde tycka är skitkul. Visa sitt alster menar jag. Det är rätt meningslöst att skapa utan att någon aldrig får se vad man sysselsätter sej på dagarna med. Introverta satsningar på att bli nästa generations Vivian Maier är kanske en aning långsökt?
Jag har inte velat kort & gott. Det har tagit ett tag att komma till insikt om varför.
Det är Googles fel.
Just det ja. Google. Alla invecklade regler kring SEO taggar, h1:or & 2:or, brödtext & nyckelord har dödat berättarglädjen. Totalt. Det finns så många regler kring hur spelet ska spelas att jag knappt orkar öppna panelen till hemsidan. Teknisk prestationsångest är en grej på riktigt. Skriva texter går också fetbort. Tänk om jag inte upprepar rubriken på rätt ställe i texten eller jag skriver 499 ord istället för 500?
Då blir det livstids fängelse. Minst.
Nu kastade jag dessutom ett öga på på mitt plug-in som berättar nivån av dåligt mitt bloggande är & tydligen får jag minuspoäng av Google pga lågt användande av övergångsord. Alltså, varför i hela helvetet tycker Google att de ska bestämma över hur jag väljer att skriva? Jag gillar korta meningar. Det är så jag skriver. Det är ett översitteri av rang detta.
Oklart hur mycket jag kommer blogga framöver. Läser någon människa ens bloggar nuförtiden? Känns rätt meningslöst att blogga bara för att tillfredsställa Google menar jag.
Om jag bloggar tänker jag iaf skita i att döpa bilderna med rätt taggar eller använda ett överflöd av övergångsord. Blogga måste få bli roligt igen och får att nå dit är det civil googleolydnad som gäller.
Bildidén på Freya-Lo (som den här posten borde handla om egentligen) föddes ur en sömnlös natt och en överaktiv hjärna. Tanken var egentligen superenkel. Jag vill plåta allt fräknigt jag tycker är vackert & sen länka ihop det. Så en dalmatiner i en björkskog kändes given och tack vare facebook var både hund & skog hittad nästa dag. Flickan hade jag redan. Hon är dotter till en god vän.
Jag ville att Freya-Lo skulle känna sej sedd, stark & vacker. Personligen kan jag ibland tycka att barnfotograferingar är lite väl fokuserade på att barnet ska vara glatt & livligt. Sådär härligt naturligt ni vet… Det känns inte alltid helt äkta. Tycker jag.
Mer om Freya-Lo på nya lifestylebloggen av gänget bakom Sisters in Law
-
-
Christine, Just denna afton när jag sitter & filar på ett snack inför Way Up North (Europas bästa fotokonferens i Stockholm som går av stapeln nästa vecka) kommer dina ord som ett brev på posten. Kände mej som värsta tönten & sen dök du upp. Tack för peppen!!! Just ikväll behöver jag det mer än någonsin. Och Google kan dra nåt gammalt över sej.
-
Alltså, jag ÄLSKAR ditt sätt att skriva på!!! Hittade dig för jag behöver inspiration till min hemsida (tänkte börja fota lite mer paw rihk-titt så att säga) och helt enkelt f a s t n a d e på din lättnavigerade sida med fantastiska bilder och helt underbar berättarstil! Fortsätt gärna och skit i Google! 😉
Ville bara säga (skriva) det. /Christine